and as you count the hours the days and weeks passed since the dawn of Light you realise that counting the stars is as futile as counting the reasons for being Alive I count another year today X * 365 * 24 * 60 * 60  SECONDS SECONDS SECONDS who cares about SECONDS? there is another way of counting HAPPINESS IS IN THE I OF THE BEHOLDER where I := I * infinity Fear the countless fears is the sum of a fears and I am still counting

I pretend not to notice their eyes are elsewhere studying the floor as I approach I pretend not to care absence of a friendly nod, a smile, just something to acknowledge I’m actually there I pretend not to know people talking spreading lies as oil on water sharpened knives cutting deep without visible tissue scarring I pretend all is good throughout the day trying hard to make the day last longer, the night gets shorter as the fog grows thicker and the ice melts quicker I pretend

If it was up to me I’d lock you up - briefly Be cared for by those in the know - safely Shielded from the net and self-diagnostics Refocusing thoughts ending worries - truly If it was up to me I’d lock you up - already It is not up to me but I may hold the key to your freedom

I’m out of time with clocks still ticking I’m floating down the river of infinite events but neither swimming nor drowning misplaced or displaced in a multiverse of mind I’m out of time with clocks still ticking

Forever embracing loss of others - musings

Bottles de vino - life’s pleasures multiplied

I saw a stranger’s hand reaching out to give or to receive I cannot say but it was attached to my arm either way

He often wonders of the early years was there badness lurking shades of fear was there someone there bad in heart wishing ill for the boy playing the innocent part As a wee little boy he skipped around hated cycling as much as swimming along the fish was caught in early morn grand father drunk lies were told The years went on the skipping stopped he started cycling and swimming of sort the grand father died but the drinking of ale escaping of life continues today

a dark cold night I left the dead behind through mazes I made my way out haunted forever by the memories of love lost and beating hearts now silent

It’s half past silly and Vodka tastes like whiskey In coffee with sugar No cream tonight Staying healthy Or not

I have forgotten what it feels like to hug n kiss n tell, to wake up next to someone else smelling of roses, fruit or tin Was that by choice or merely as a consequence of the stupidity of day or the brains overruling what my heart now yearns

Singleminded Focused Alone As One In The Present Where The Single Point of Failure Is I

Leave me be - begone ye worshipers of earth and tree. Here I shall rest - for time eternal, above the soiled ground and beneath the darkened sky. The life force leaves me - I feel pale and weak. Only one last kiss can set me free, Rigor Mortis - come take me!

In times long forgotten he saw himself beyond his years, with puny peers throughout, he would proudly proclaim “It’s lonely at the top”. The illusions turned delusions, shattered dreams and ugly fangs, reality biting through the armoured mask, persona grande scarred and died. The sliding on slippery slopes, the tumble down the rocky roads, the fall from grace a swift affair, leaving crumbs that no one followed.

The little me, the mini me and tiny me, so rarely appreciative, I give up on them and me

Jag borde ha sagt det. Jag borde ha sagt Orden. Jag borde ha sagt Orden som bildar Meningen du ville höra. Den Meningen fanns där många gånger, en färdig Mening uppå min tungspets. Utan möjlighet att själv ta sig ut, ut ur mig, och in i ditt öra. Jag sa det aldrig. Jag sa aldrig Orden. Jag sa aldrig Orden som bildar Meningen du ville höra. För över Orden och Meningen vakar en skugga, en skugga av rädsla, av ångest och sorg. Så länge den finns där så? Säger jag det inte. Säger jag inte Orden.

Jag minns inte när det började, förstår ej heller hur det kunde ske, men vattnet, det ljumma vattnet, hade med ens blivit svalt. Det som en gång varit ljuvt, bubblande, kroppsvarmt, var nu kyligt och avslaget. Det dröjde inte länge, förrän det sista av värmen försvunnit, och kvar fanns bara en klump av is.

Jag minns den som igår, den oskuldsfulla vår, då lyckan kom från södern , min ensamhet då dog. Den sommaren därefter, när vi två blivit ett, kom svaret på mina fråga, “det blir nog inte lätt”? Sen kröp den sakta fram, ur sommarens sista suck, den vi kallar hösten , i löven jag sökte tröst. Att vintern genomlida, det måste jag klara av, min längtan blir allt större, ju längre tiden går. Min väntan är ej över, förrän du är här igen , och med dig tar du våren , som så många gånger förr.

En man, två bekymmer, två kvinnor, gör ett val. En kvinna, många vänner, en vän, vem blir vald. Två vänner, två situationer, två vänner, man blir rådd. En vän, råder ofta, rådd man, ej förstår. En man, två bekymmer, två kvinnor, skilda spår. En kvinna, lugna gatan, en man, minns igår. En kvinna, party tokig, en man, ringen tog. En man, söker närhet, en kvinna, kärlek får. En kvinna, göra valet, en man, för själens ro.

I min mage bär jag en känsla. En känsla hård som en knut. En knut som fängslar mitt inre. Knuten vill inte gå bort. Den växer. Den växer med tiden. Den växer med varje tanke som lämnar mig. Den växer med tanken på att jag nu måste välja. Jag vill inte välja. Jag vill inte välja en av er. Varför måste jag välja? Jag älskar er båda.