Jag målar en tavla vareviga dag, ett ramverk av tankar att bli som det ska Jag hugger ur berget en skapelse fram, den liknar dock aldrig den tanke som fanns När mörkret har fallit och dagen tar slut, bränns tavlan i lågor av stenstod blir grus

Vill du bli den som tar min hand en dag följer med mig dit jag vill vara där solen lyser klart och gröna ängars golv lockar barfotade barn emot hav där ska vi dyka ned ifrån klippans häll kylda kroppar i djupsvarta vatten ytan tinas upp när solen smeker oss på strandens sand i väntan på natten

Luften runt omkring oss andas in andas ut var nyss hos någon annan var det du var det du som gav mig luft att andas syresätta blomma ut likt drömmarna inom oss ta ej slut ta ej slut

En förnimmelse av rörelse mitt inne oscillerande vingar i vibrerande kropp Längs ryggen någon gråter tyst för nära inpå livet ett leende så varmt Tar kraft och läppar delas lätt önskar fjäril komma där grodor hoppar ut

Kudden doftar svagt av svarta vinbär du låg här nyss besvarade ömt min kyss En liten nypa salt gav tanken virvel ovisshet i lugnet en nödutgång för dig Frågor att besvara var det sanningen som sades igår före kudden fick din doft — av svarta vinbär

Röd är duken på staffliet morbida tanken målar blod Röda droppar mitt på golvet torkar långsamt bildar spår Röda fingrar bär jag med mig tvång att tvätta går ej bort Röda fläckar på ditt lakan grusar hoppet om ett barn

Jag är ett litet träd på ett hygge stort och öde långt från stora gläntan där gran och fura bor Jag längtar aldrig dit där fröet blev till buske en gång för länge sedan drogs rötterna upp för gott Våra stigar möts mer sällan med åren som passerar ni känner bara barken på trädet som ni sått Om våren då löven spricker och Kristus flyger hemåt då skakas även hygget om av träd på besök – igen

Du söker jag letar i nätets rike så ansiktslösa vi söker med lykta bakom skärmar under rast allt närmare var dag allt närmare vårt mål allt närmare vi två

Står stilla blixt stilla golvet gungar långsamt Sitter ned tillbakalutad soffan gungar långsamt Ligger ned platt på ryggen sängen gungar långsamt

I tålmodig väntan med förkläde så blött jag önskar nu att blodet ditt slutar rinna – så där rött Att blekas lite mera likt huden på din kropp snart är du helt dränerad köttet säras – ben står opp Din hy har blivit vacker en doft av lättbränd hud jag tror jag äter opp dig du kyckling – i min ugn

Korten på bordet i centrum står jaget tiden och tankar bildar korset omkring Eremiten och Döden i morgondag synlig jag ryste vid tanken du sa: det blir bra Leken var Crowleys förbjuden av många ett faktum du trotsat gång efter gång Jag betvivlar din kunskap att läsa i korten Eremiten som sökes av Döden – är jag

Jag är trädet som föll i höstvinden Ensam och övergiven av djuren En rotvälta utan framtid är jag Förmultnar långsamt lite var dag

I bråkdelen av ett liv har jag älskat, brytt mig om att reflektera över saknaden av dig Du föddes långt där nere nere under jordens mitt, två systrar, inga bröder tyckte att jag gjorde rätt På andra sidan klotet rann tidens sand mot slut vi skiljdes med en kyss av hopp min brud att bli var du Min vilja räckte inte till din vilja fanns ej där vi borde vetat bättre vad för långt avstånd innebär

Dörren på glänt En strimma av ljus Likt lasern skär på min vita hud Dörren på glänt Du vill jag ska komma Min fötter är kalla Du kan inte somna Dörren på glänt Tänd inte ljusen Bit mig i örat Jag sliter av blusen Dörren på glänt Det hasar i hallen En dotter med filt Kramdjur och nallen

I mina tankar var han hjälten som stred. På fälten, den starke som gjorde just det. Han lagade taken och uppfann bra saker. I mina tankar var han hjälten för mig. I mina tankar blev tacksamhetsskulden förbytta till frågor om arv och miljö. Under ytan det gömdes, ett mörker, en skam. Jag bär den inom mig, den bärs av mitt namn. I mina tankar var svek ännu okänt. Den dagen det sades blev sanningen sann. En fader, två fäder en moder, två arv. Att döda var döda var likasåväl. I mina tankar att st

Röster inombords viskar tyst till mig att skriva är att fullborda allt du önskar dig Andra skriker högt sluta att förneka bär din mask till slutet då löven ramlat ned och ingen skada sker

Jag skakar lätt av kyligt vatten signallerar rätt då djupet kallar Jag andas ut och släpper taget sjunker djupt i röda havet Jag andas in och stanna sakta sprattlar lätt med fötter platta Jag svävar fram och ser det vackra akvariefiskar simmar sakta

I första rummet gråter clownen när solen går ned lyser näsan röd över rimfrostigt landskap I andra rummet går ett rastlöst par i sakta mak för kvinnan slår och blöder svårt I tredje rummet kysser jag spegelns kant mina läppar färgas av blod som smakar varmt i ensamheten I fjärde rummet lyser döden svart det är vakum nu mellan huden och mitt liv I femte rummet seglar själar bort på stormande hav ur djupet hörs klagan om allt som blivit kallt I sjätte rummet vandrar leenden fram mellan hopp o

I första rummet gråter clownen när solen går ned lyser näsan röd över rimfrostigt landskap I andra rummet går ett rastlöst par i sakta mak för kvinnan slår och blöder svårt I tredje rummet kysser jag spegelns kant mina läppar färgas av blod som smakar varmt i ensamheten I fjärde rummet lyser döden svart det är vakum nu mellan huden och mitt liv I femte rummet seglar själar bort på stormande hav ur djupet hörs klagan om allt som blivit kallt I sjätte rummet vandrar leenden fram mellan hopp o

jag blundar och ser dig du ler och jag ber dig stanna upp och bli kvar här du ler och blir kvar där jag svävar högt och du sakta rider stiger högt innan du glider ner från ryggen på en märr till den trygghet som finns här jag tänker och tanken kallnar inombords finns bara galla lika snabbt som falken stiger trillar jag tillbaks i skiten