Public date: 2010-04-26 - jan persson: Composer (Main)

Public date: 2010-03-03 - None: METADATA_ROLE_

Public date: 2010-03-01 - None: METADATA_ROLE_

Public date: 2010-02-01

Public date: 2010-02-01 - CF Oderth: Author (Main)

Public date: 2009-12-21 - CF Oderth: Author (Main)

Jag borde ha sagt det. Jag borde ha sagt Orden. Jag borde ha sagt Orden som bildar Meningen du ville höra. Den Meningen fanns där många gånger, en färdig Mening uppå min tungspets. Utan möjlighet att själv ta sig ut, ut ur mig, och in i ditt öra. Jag sa det aldrig. Jag sa aldrig Orden. Jag sa aldrig Orden som bildar Meningen du ville höra. För över Orden och Meningen vakar en skugga, en skugga av rädsla, av ångest och sorg. Så länge den finns där så? Säger jag det inte. Säger jag inte Orden.

Jag minns den som igår, den oskuldsfulla vår, då lyckan kom från södern , min ensamhet då dog. Den sommaren därefter, när vi två blivit ett, kom svaret på mina fråga, “det blir nog inte lätt”? Sen kröp den sakta fram, ur sommarens sista suck, den vi kallar hösten , i löven jag sökte tröst. Att vintern genomlida, det måste jag klara av, min längtan blir allt större, ju längre tiden går. Min väntan är ej över, förrän du är här igen , och med dig tar du våren , som så många gånger förr.

En man, två bekymmer, två kvinnor, gör ett val. En kvinna, många vänner, en vän, vem blir vald. Två vänner, två situationer, två vänner, man blir rådd. En vän, råder ofta, rådd man, ej förstår. En man, två bekymmer, två kvinnor, skilda spår. En kvinna, lugna gatan, en man, minns igår. En kvinna, party tokig, en man, ringen tog. En man, söker närhet, en kvinna, kärlek får. En kvinna, göra valet, en man, för själens ro.

I min mage bär jag en känsla. En känsla hård som en knut. En knut som fängslar mitt inre. Knuten vill inte gå bort. Den växer. Den växer med tiden. Den växer med varje tanke som lämnar mig. Den växer med tanken på att jag nu måste välja. Jag vill inte välja. Jag vill inte välja en av er. Varför måste jag välja? Jag älskar er båda.

Jag vandrar längs stigen. Ensam. Vinden emot mig, regnet uppå mig, driven av längtan. Bara uppförsbacke. Hela tiden uppförsbacke. Lera. Svett. Lera. Hoppet lever. Glänta i björkskog, solstrålar värmer. Vilar, vilar en sista vila. Ser vägskälet, betänker vägvalen. Ångrar allt, ångrar inget. Vågar inte välja, vänder om.

Med glädjefyllda tårar, tar jag farväl av dig. Glömmer aldrig stunden, när jag fick nys om dig. Det var en extra visning, jag fick första tjing. Jag kunde inte motstå, fast buden gick i skyn. De två som före mig, här huserade hos dig. Fick för sig att du inte, inte riktigt räckte till. Tror inte att dom riktigt, förstod din egenhet. För att du är din egen, det är nått jag vet. Tillsammans har vi tittat, sett världen runtomkring. Ändras till nått bättre, till priset av ett ting. Att gatan långt

En flaska Pino Nero, vars röda blod föder dig, står tom framför mig, Du är nära nu, det känner jag tydligt. Stannar du länge den här gången? Varför dyker du alltid upp när jag inte orkar hålla emot? Du är mig övermäktig när mörkret fallit, med regnet på fönsterblecket och höstlöven vinande bland urdruckna buteljer. Vilka tankar ska du plantera i mig denna gången? Lika snabbt som du dök upp, försvinner du bort i natten, utan tanke på vad du lämnar kvar. En tom ung man, vars enda önskan är att d

Det var en ynka fråga, som ställd per telefon. Tog udden av den kärlek, jag trott på, gång på gång. Jag hade velat se dig, förklara rakt på sak. Förklara hur jag tänkte, hur jag trodde, hur jag bad, Att dela med dig livet, i solsken och i regn. Det var min högsta önskan, och det är det faktiskt än. Nu blir vi bara vänner, och fortsätter som förr? Jag kan ju bara hoppas, och önska mig igen, Att du i svåra stunder, minns mig som en vän. En vän som finns runt hörnet, och som väntar på kärleken.

Spegeln på väggen, i spillror. Mitt blod och mitt damm, i förening. Blodet värmer lätt min kropp, varför värmde det inte mitt inre? Sju års olycka? OCH? Min väntan blir kortare än så.

En rik liten yngling från Kransen, efter dyra shots tappat sansen. Han sa det vore ju bra, att en kvinna få ta, istället för missen på svansen.

I skuggan, däri mörkret hon sitter, å så fin. Med pojklook, utan öga jag ser hon, hon ser mig. Vad tänker hon på, måntro, att vi två kul ska ha. eller längtar hon djupt därinne att pendeln, hem få ta. Med rådjursögon så fina, hon tittar djupt på mig, vad kan du vilja veta om lilla, lilla mig. Är du själsfrände måntro, har vi kanske träffats förr. Så om du vill mig något, så kom och krama mig. Efter många tunga dagar, du färgade mitt liv. Så lite som behövdes, när allting kommer omkring. Jag ho

Min mun den värker, ack så skönt. En nubbe, röd, av okänd sort. Den sveptes hel, en tår då rann. Längs kinden ner, men glad jag var. Att ute nu, jag ännu var.

Jag täljer på ett vedträ, men kommer ingen vart. Jag finner inga verktyg, i väskan min så platt. Mina fingrar stångas blodiga, mot träets grova bark. Så kommer mina vänner, och tänder hopp om att, med svans på fog, en såg så bra. Det lilla korta trädet, en annan form ska få. Att formas till ett verk, av ett konstigare slag.